Jag försöker motbevisa Edward Blom

I ett avsnitt av Pluras jul på TV 3 medverkade Edward Blom där han pratade lite om hur julbordet kunde se ut förr i tiden hos den lite mer välbeställda delen av Sveriges befolkning. Om hur de t.ex. åt hummer före skinka, hade smör och socker och dessutom använde kryddor, till skillnad från bondeståndet som hade det torftigare. Jag kom då att tänka på den kokbok jag tidigare nämnt där jag mindes att det stod något om just kryddor och 1700-talet. Jag lovade därför Edward via Twitter att jag skulle knäppa honom på näsan och även om jag efter en titt i kokboken kanske måste erkänna att jag inte har fulla bevis för att han hade fel så är det ändå intressant det man kan läsa och utröna.

Kokboken är som sagt från 1700-talet och kommer från ett gårdsarkiv tillhörande Länsman Kjell Herdell i Lillhärdal. Ingen bonde men den som varit i Lillhärdal vet att varken finns eller har funnit speciellt mycket högadel där, eller ens något som kan liknas vid överklass. Ett rent bondesamhälle där antalet kapitalstarka hushåll varit mycket begränsade (idag kan en del dock leva gott på skogstillgångarna man ärvt i 4 led från sina förfäder). Hur som helst, för att komma till saken tänkte jag delge ett par recept ur kokboken:

9: KLIMP, i färsk kiött Soppa.
Smältes smör i panna, vispes miöl i det kokande smöret, så hårt at vispen losser det från pannbottnen, slåss i fat, blandas upp med 3 ägg, litet musgot, saffran Russin sönderskurna, flöter, Rifvit bröd, så at de när lagom hård at koka. Sittronskal och mandel sönder stött, perssellia i soppan.

13: Winsoppa.
Russin och Risgrÿn kokes i vatten; och något smör, giöres med kokat smör i panna, taga sod i den förr kokade grÿtan och hafves Der uti, med 2 glas win, saffran, salt, och mussgott, ofvanpå Rifvit.

Ovan är alltså två exempel på maträtter som faktiskt bevisar att ett bondesamhälle i Norrlands inland faktiskt redan på 1700-talet hade tillgång till saffran, muskot, persilja och citroner. Anledningen till att sådana varor som vid den tiden troligare var vanligast i storstäder är kanske närheten till Norge och att en hel del handelsresande och andra passerade landskapet och byn på väg någon annanstans? Dock är det likaledes intressant som utgivaren skriver att

Sjuttonhundratalets resenärer klagar förvisso för det mesta i sina dagböcker över de vedervärdigheter man serverades på gästgivargårdarna och i bondehemmen i Härjedalen. Det var ständigt sur mjölk, sur fisk och magplågande mjölanrättningar. Men varför skulle man bjuda dessa karavaner av botanister, topografer, demografer, kartografer och andra nyfikna stadsbor det bästa man hade?

Så med detta sagt så har jag troligen inte motbevisat bäste Herr Blom men kanske har jag åtminstone pekat på att precis som Edward svarade mig: ”historien är alltid mer komplicerad än man tror”.

P.S. Edward, om du läser det här så skicka över en adress så postar jag ett ex av den lilla kokboksskriften till dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>